Undrar just hur många av mina dagböcker som utspelar sig på en buss. Spenderar ju så snuskigt mycket av mitt liv på bussen så det är väl egentligen ganska naturligt att det är just där jag får de flesta inspelen och upplevelserna.
Gårdagens busstur bjöd dock på mer surrealistisk dramatik än jag bad om. Mer än jag kunde drömma om ärligt talat. Eller rättare, mer än jag kunde mardrömma om.
Buss 28 stannar till vid min hållplats precis som den ska. Bara dess dörr står mig mellan mig och fridfullheten i min lägenhet femtio meter längre ner på gatan. En Fridfullhet som nu är extra efterlängtad efter ett svettigt övertidspass på två timmar.
Har idag valt att exitera (uppfann precis ordet, kom ihåg vart ni hörde det först…) genom dörrarna i bussens front. Men dörrarna öppnas inte. Jag ger det några sekunder ytterligare. ”Måste ju finnas en logisk förklaring till detta dröjsmål” filosoferar jag.
När jag tålmodigt väntat i tio sekunder till, så vänder jag mig om för att fråga chauffören om han kan öppna. Då ser jag att han sitter med ryggen symboliskt vänd mot mig, stirrandes ut genom sitt sidofönster. Men han kan se min reflektion däri, och snurrar direkt 180 grader för att möta mig.
En rasande jugoslav är vad jag ser.
– Ja just det ja! Se mig i ögonen!, säger han högt och irriterat med den obligatoriska balkan-brytningen.
– Jaha?, säger jag lite konfunderat (för jag gör ju just detta) och skjuter sen lugnt till:
– Kan du öppna dörren?
– Nej! Du ska be mig snällt! – Kan du öppna dörren?!, säger jag på nytt, nu smått irriterat.
– BE MIG SNÄLLT!
– Öppna dörren nu…
– Okej, är det så du vill ha det. Då får du åka med in till stan, säger han och börjar köra mot stan igen.
Eh? Nej tack. Jag ska av och hem. In till stan och tillbaka tar i runda slängor en och en halv timma med väntetid. Jag har redan förlorat två timmar av min livskvalitet på grund av övertiden. Plus att sällskapet just nu inte är något vidare. Vad är det för en galning som inte kan släppa av mig, och nu ska köra iväg med mig? Jag ser mig tvingad att höja rösten, från klädsamt irriterad till jävligt lack.
– STANNA BUSSEN OCH SLÄPP AV MIG GENAST!, säger jag och slår knytnäven i myntbordet vid chaufförens sida.
Ingen reaktion.
Han har kidnappat mig, och pratar inte längre med mig. Han stirrar bara ut genom rutan och kör på. Så är läget. Jag kan alltså inte genom ord få honom att öppna dörrfanskapet. Och inte heller tänker jag inleda någon fysisk kontakt med honom. Jag har aldrig startat ett slagsmål i hela mitt liv, tänker inte börja nu vid 27 års ålder.
Tar därför snabbt beslutet att lägga en loska på hans instrumentpanel. Planen är att göra mig så jobbig att han inte vill köra mig in till stan, utan måste släppa av mig. Låter en skur saliv landa på nämnda ställe, och inväntar att nu få äntligen få slippa ut. Men det är istället nu skiten börjar.
Han tvärnitar. Reser sig upp ur sitt bås, hugger tag i min tröja och drar mig till sig. Han slår i blint raseri mot mig, och tack vare ilskan missar han de flesta svingarna, sånär som på några som träffar bröstkorgen.
Jag tar tag i hans tröja för att ha något slags försvar mellan hans nävar och min kropp. Han inleder då en brottningskamp och börjar ruska om mig. Hör hur hans tröja slits sönder när jag kniper tag i den för att kunna hålla balansen. Jag vacklar till, men knuffar bort honom och vänder huvudet för att se om jag kan ta mig ut. Men dörren är fortfarande låst.
Han gör en ny attack, men knuffar bort honom igen.
Allting är så surrealistiskt. Jag kan inte fatta att det händer. En galen busschaufför som till synes vill slå ihjäl mig. Hur kan han göra så? Han är ju i tjänst! Och även om han inte varit det så flyger man ju inte på någon sådär. Vem tror han att han är? Inför vittnen och allt. Han är ju galen!
Detta är tankar som flyger genom huvudet. Allting tycks röra sig i slowmotion. Jag slår inte tillbaka alls, jag är för chockad för att kunna måtta minsta slag. Hjärnan har fullt upp med att räkna ut varför detta händer. Jag vill bara ut ur bussen.
– ÖPPNA DÖRREN!, skriker jag i panik med så mycket aggressivitet som jag kan uppbåda i den chockerande situationen.
Han lyssnar inte, utan slår mot mig igen och visar nu att han vill ta sig ut ur sitt bås när han mellan slagen försöker öppna båsgrinden. Jag håller för dörren så gott jag kan, vilket faktiskt inte är några problem. Varje gång jag knuffat ner honom i sätet, så vänder jag mig om mot de andra passagerarna, en kille och en tjej runt 30, ej tillsammans, och skriker:
– RING POLISEN!, om och om igen.
Medan jag krampaktigt håller emot grinden, så hoppas jag att de ska inse allvaret någon gång, och rusa till min hjälp. Men de säger ingenting. De gör ingenting. De sitter bara där och betraktar oss. Helt apatiskt, likt skyltdockor.
Chauffören är bara fokuserad på mig och verkar helt ha släppt omgivningen. Att han ska drabbas av rim och reson, och sluta slå på mig bara för att folk tittar finns inte på kartan. Jag är hela hans värld just nu. Och han gillar inte sin värld. – Jag ska slå dig så jävla mycket!, skriker han till mig med en vansinnig blick. Mina händer håller fast hans handleder, som i sin tur håller ett hårt tag om min krage. Jag inser att han inte tänker öppna dörrarna förrän han fått som han vill. Jag har honom visserligen under kontroll i båset, men om han inte öppnar dörrarna, så kan jag stå här till domedagen.
Släpper honom, och rusar bort till de andra två åskådarna och ser dem i ögonen.
– RING POLISEN!, säger jag för säkert tionde gången.
Därmed har jag lämnat grinden obevakad, men kan å andra sidan kanske få med mig två personer som kan försvara mig.
I wish.
– GÅ AV!, säger kvinnan argt. Jag antar därmed att de fortfarande inte tänker göra något. Varför hinner jag inte reflektera över. Men en snabb tanke är att de kanske tror att det är jag som är skurken här.
Busschauffören är nu ute ur sitt bås, något jag blir varse när jag vänder mig. Det är då han får in sin första riktiga smocka. Mitt över käften tar den. Jag åker ner till golvet, där jag får ta emot en storm av sparkar, slag och stampningar från honom. Lyckas skydda mig relativt bra, men några av hans slag träffar min sida och min mage.
– GÅ AV!, gapar mannen och kvinnan i kör på nytt.
Deras beteende ockuperar min skalle nästan lika mycket som sparkarna jag hela tiden måste mota bort. Chauffören är dock inte sen att reagera på deras kommentar. – Ditt jävla fetto! Du ska få gå av så ska jag slå dig som fan där ute!, skriker han medan han matar spark efter spark, om och om igen.
Får tag om hans ben och drar av honom hans sko. Han å sin sida får av min sko när jag ligger på rygg, och börjar nu banka på mig med min egen stålhättesko.
Han sparkar sen systematiskt bort mig mot förarsätet igen, bit för bit, och snart ligger jag blåslagen där allting började.
Då öppnar han dörren.
Jag hamnar med överkroppen hängandes ut ur bussen, och benen på insidan. Han fortsätter sparka mig, men nu har några förbipasserande stannat och betraktar oss med gapande munnar.
Återigen ropar jag att de ska ringa polisen, men de står bara och ser på. Då uppenbarar sig äntligen den manliga passageraren på bussen.
Tyvärr tar han av någon anledning chaufförens parti. Han ställer sig vid hans sida, och skriker återigen till mig att jag ska gå av, där jag ligger på golvet.
Jag har rätt bra försvar när jag ligger på rygg trots allt, och säger att jag vägrar att gå av förrän polisen är här.
Till slut förstår jag dock att situationen är hopplös utan en enda allierad, och tar mig raskt ur bussen från helvetet genom att tumla av och kravla bort. Men chauffören är tätt efter. Fortfarande med ambition att slå fettot som är jag. Åtminstone om man får tro hans ord, som hela tiden skriks efter mig.
Nu när jag inte är begränsad av dörrar, så kan han förvisso inte längre nå mig. Efter en hätsk ordväxling med rejäl distans emellan, så kliver han på, och jag rusar fram för att notera bilnumret.
Jag håller som bäst på att memorera det, när jag ser att chaffisen har tagit sikte på mig. Han har vikit av från vägen, och ska pricka mig med bussjäveln. Jag hoppar undan i sista stund, och han viker tillbaka in på vägen, med gasen i botten. Jag reser mig upp, chockad, skärrad och darrig. Munnen är full med blod, och överläppen är sprucken. Min kropp är öm. Kan inte ragga vittnen heller, för all publik är nu borta. Sånär som på en tjej. Jag rusar fram och frågar om hon såg vad som hände.
– Ja, svarar hon.
Frågar om hon såg mig bli misshandlad av honom.
– Ja, blir hennes svar igen.
Hon svävar med blicken mot horisonten där bussen nyss försvann. Hon är nog förvånad och försöker smälta allt. Addera ihop vad som hänt. Jag ser opålitligheten i henne och frågar om jag kan ta hennes nummer, så att jag har ett vittne. – Helst inte, blir nu hennes svar.
Jag frågar om hon i alla fall kan vittna när polisen kommer. Hon går tveksamt med på det. Jag tackar henne, och ber henne vänta där medan jag rusar in till mig och ringer 112. Men när jag kommer ut efter tre passerade minuter, så är hon borta. Polisen anländer efter två timmar. De tar min anmälan, hans signalement och noterar händelseförlopp och skador. Jag skjutsas sen in till akuten för fotografering och notering.
Är hemma fyra timmar senare än planerat. Kroppen är mör, kvällen förstörd. Men den största skadan finns i själen, efter att ha sett apatin i passagerarnas ögon, och upplevt den klaustrofobiska känslan av att inte kunna fly.
Instängd på buss 28, onsdagskvällen den 14:e december 2005 i Norrahammar.
